Lördag
Jag är skadad. Det var en av de kända Hawaii-vågorna som skadade mig. På sunset beach!! (Inte en enda amerikan jag frågat har någonsin sett sunset beach (serien)). Jag ska berätta hur det gick till eftersom ni är så nyfikna..
Idag hade vi Wahiawa Outreach, då vi hjälper till i samhället. Vi åkte till North Shore och skulle hjälpa någon kyrka där med deras ogräs. Jag kan säga såhär, pappa skulle vara väldigt ledsen om våran trädgård var fylld av sånt här ogräs!! Tror det kallades Californian grass eller nåt. Två meter högt, gav dig papercuts och hade små små fjun som satte sig på huden och kliade!! Såg ut ungefär som vass. Så där högg vi och grävde upp rötter i timmar tills vi blev klara. Puh! Så vi gick över vägen till sunset beach där vi bara skulle ta oss ett litet dopp innan vi skulle åka tillbaka. Jag glömde dels kameran i bilen, och sen när jag skulle gå i vattnet (det var RIKTIGT höga vågor vid stranden) kom det precis en våg som fällde mig. Bara sådär. Den kom från snedden och mitt knä vek väl sig på något konstigt vis. Men fina Milo och Sayler höll fast mig så jag inte åkte ut i vattnet. (Det låter helt allvarligt men det var det inte!) Våran ledare kom springande och bar mig till säker mark bort från vågorna. Hela tiden kämpade jag med att hålla bikinin på plats (lättare sagt än gjort, den var sjukt full med sand!! (värre än i Barcelona när vi låg vid stranden och åkte fram och tillbaka med vågorna Emelie)).
Jag kunde böja och allting så inget brutet eller ens sprucket skulle jag tro! Men det kändes värre nu på kvällen, så jag tog lite Amerikanska orangea tabletter, och hoppas på att det lägger sig till imorgon!
Nog om mig och mina små bekymmer!
I morse hade första tjejen sitt testamony. Det är något alla ska ha, en 40 minuter lång redovisning om sitt liv ungefär. Jag blev väldigt påverkad och ledsen av det hon berättade. Hon hade hållt på med mycket droger, jobbat som strippa, och gjort mycket skit helt enkelt. Och genom allt såg man ändå hennes starka tro som aldrig riktigt försvann. När hon försökte ta livet av sig sa Gud, ja gör det. Döda ditt kött och lev för mig. Hon hörde honom när hon var på botten. Det var konstigt att se denna tjej som verkar så glad hela tiden berätta om ett liv man aldrig kan förstå, och om all den ilska som hon känt och om hur den försvann genom bön.
Jag blev ledsen efteråt, men jag hanterar allting fel. Folk som går igenom sånt behöver inte att man är ledsen för deras skull. Inte när de kommit så långt som hon har i alla fall. De behöver starka, positiva och uppmuntrande personer. Jag tror inte jag ska jobba med såna som levt ett tufft liv. Jag är för överkänslig för att kunna stötta dom. Och har haft ett för bra liv för att kunna förstå dom.
Vi hade möte på kvällen med folk från ställen omkring där vi bor. Väldigt bra möte och om att öppna sitt hjärta. Det är det jag tror att jag inte gör till fullo. Det är fortfarande något som hindrar mig och jag skulle tro att det är känslan av att inte vara bra nog. Att jag inte är "den" personen som kan höra Gud, eller liknande. Den tanken ska jobbas bort! Jesus dog av den orsaken eller hur!? Att vi ska kunna ha en relation till Gud som till föräldrar. Jag gillar att krypa upp hos mamma och pappa. Jag ska bara försöka våga krypa upp hos Gud.
Peace